Phew, äntligen hemma efter kryssningen. Det var kul i det stora hela, men det var nog sista gången jag vågar mig ut på kryssning utan pojkvän.. Så många sugna män, unga som gamla, som gör sig försök. Fortsätter vara på trots att man sagt att man har pojkvän sen 3 år tillbaka. Vad är det i "jag har pojkvän" som de inte förstår? Varför jaga efter/fortsätta dansa för nära trots att man markerar tydligt? Åh, ibland blir man bara så trött. Jag hade snälla arb.kamrater som hjälpte mig shasa iväg dem när de blev för jobbiga iaf. 

 

Kommentarerna haglade redan när jag lämnat dörrn i väsby, att som ensam tjej inte kunna gå förbi ett gäng killar utan att få ett "sexyyyyyy" efter sig, eller "hej sötizz" (tillochmed "waoooouuw, drömtjejen..") är trist.  (jag hade ett svart linne, svarta shorts och strumpbyxor, inget vågat alltså) Blev åter påmind om varför jag faktiskt föredrar att sitta och spela spel vid datorn eller xboxspel framför att gå ut och festa..